Den här hösten har Evelina blivit min fru. Efter tio år tillsammans sa vi ja till varandra i slutet av september på Kafferosteriet på Österlen. Det var en fantastisk helg som vi delade med sjuttio av våra närmaste släktingar och vänner. Jag fick en morgongåva av henne, och hon vill prompt att jag skulle öppna den på själva bröllopsdagen, inte morgonen efter. Jag öppnade det avlånga paketet. Det var en sabreringssabel! En riktig! Lycka.
En stund innan vigseln var det dags att inviga den. När vi var i Champagne på förvåren 2012 besökte vi och bodde på Le Palais Champenois (wow!) hos producenten Roger Manceaux i byn Rilly-la-Montagne. Vi blev enormt omhändertagna av Patrick och hans fru Florence, och köpte gladeligen med oss en låda flaskor Roger Manceaux Cuvée Réserve Premier Cru Brut (nr 77601 i Systembolagets beställningssortiment). Vi måste ha haft många tillfällen att fira sedan dess, för till bröllopet hade vi fått spara den allra sista flaskan ur den lådan. Jag sabrerade flaskan, vi skålade och drack. Den här champagnen är alltid mycket god, men den har aldrig smakat riktigt så gott som där och då. Det var magiskt.
Efter helgen på Österlen reste vi till Milano, hyrde bil och åkte ner till kusten i Ligurien (Santa Margherita och Portofino) och vidare till urvackra Cinque Terre och Viareggio. Vi vandrade mellan byarna Corniglia – där vi drack dessertvinet sciacchetra med mandelskorpor, cantuccini – och Vernazza – där vi åt spaghetti vongole och drack vin på torget framåt kvällen.
Vi fortsatte resan till Toscana. I den pyttelilla bergsbyn Moncioni utanför Montevarchi mitt i Toscana bodde vi på ett villahotell med pool och utsikt över de gröna vidderna. Toscana är verkligen ett böljande landskap, och precis så där betagande vackert som du ser det på filmduken. Många gånger fick vi stanna bilen utmed bergochdalevägarna för att föreviga allt det vackra – cypress-allérna, de bergsklättrande byarna och vinfälten i kvällssolen. Låter det klyschigt och för mycket? Det är det inte. Åk dit om du tvivlar.
Lilla Moncioni ligger precis i östra utkanten av området som kallas Chianti Classico, alltså det ursprungliga Chianti-distriktet. Det här typ 30-60 minuter att köra bil till orter som Gaiole in Chianti, Radda in Chianti, Castellina in Chianti och Greve in Chianti (du fattar mönstret). På kartan är det bara några kilometer mellan byarna, men det tar ordentligt med tid att köra mellan dem, eftersom vägarna slingrar sig uppför bergen, nerför bergen, och så uppför, nerför, uppför. Försök därför inte pressa in för många vingårdsbesök på samma dag eller ens på samma resa – var realistisk.
En dag gjorde vi ett besök på Barone Ricasoli, som ligger i Gaiole in Chianti. Det är ett imponerande slott omgivet av vinfält, vinfält, vinfält. Slottet heter Brolio, och här har släkten Ricasoli (uttalas rikAsoli) bott sedan år 1141, och de sägs ha tillverkat vin sedan dess. Idag är det Francesco Ricasoli som tronar på slottet, men den mest kände baronen är Bettino Ricasoli (1809-1880). Han reste till Tyskland och Frankrike, och studerade hur de bar sig åt för att göra så bra viner. Han tog med sig druvor, återvände till slottet, och började att experimentera sig fram till en blandning som kunde ge ett vin i världsklass. Bettino är mannen – förlåt, baronen – som år 1872 ”uppfann” receptet på ett chianti-vin: 70 procent sangiovese, 15 procent canaiolo och 15 procent malvasia. Idag är Barone Ricasoli fortfarande en gigant i den toscanska vinvärlden, och producerar en rad uppskattade viner som du hittar på Systembolaget. Här är ett urval:
- Terra di Brolio (nr 79375) 99 kronor
- Brolio (nr 2705) 115 kronor
- Rocca Guicciarda Riserva (nr 2723) 139 kronor
- Casalferro (nr 74773) 339 kronor – i beställningssortimentet
- Colledilà Chianti Classico (nr 74054) 339 kronor – i beställningssortimentet
Efter en guidad tur på slottet fick vi provsmaka tre av vinerna från Barone Ricasoli: Casalferro, Brolio och Torricella. Vi snackar ett vitt (Torricella) och två röda viner, som alla finns att köpa på Systembolaget för 115 kronor för Brolio, 139 kronor för Torricella och 319 kronor för Casalferro. Det är lätt att räkna ut att Brolio är storsäljaren, och att Casalferro är flaskan som de gärna vill sälja mer av. Vi börjar med det vita vinet, och varför de väljer att servera den är för mig en gåta. Det är tydligt att vita viner inte är Ricasolis starka sida, och det är till och med någonting som vår guide erkänner utan omsvep (hoppla!). Så: om du vill dricka ett gott vitt vin: lägg pengarna på någonting annat än Torricella. Om du däremot vill dricka ett gott rött vin från Toscana är det en god idé att välja Brolio. Det är ett stabilt, bra och prisvärt vin. För att inte tala om Casalferro, den är riktigt bra. Om du vill slå på stort är det ett klokt val (men å andra sidan får du nästan tre flaskor Brolio för samma pris).
Efter vinprovningen gick vi till vinshoppen bredvid provningssalen, och där vid kassan slash bardisken provade vi ytterligare två av husets viner: Granello, som är ett sött dessertvin, och Albia, som är deras rosévin (finns på Systemet för 89 kronor och nummer 2248). Rosévinet var rätt intetsägande, men det söta dessertvinet Granello var (och är) himmelens gott, så vi handlade med oss ett gäng flaskor hem.
Att lämna Toscana är lite som att behöva lämna den du älskar. I samma stund du lämnar börjar du sakna henne – och tänker bara på när ni kommer att ses igen. Vi vill utan tvekan och snart återvända till Toscana för att uppleva mer. Det tar tid att hinna med allt, så på nästa resa vore det fint att se Greve in Chianti, den lilla byn Montefioralle, San Gimignano, Montalcino och Montepulciano. Arrivederci!
***
Alla fotografier från bröllopet är tagna av Sara Landstedt på Day Fotografi.
***
Gillar du det här inlägget? Prenumerera då gärna på vårt nyhetsbrev, som 1-2 gånger i månaden ger dig vintips och rececpt direkt i mejlboxen. Det kostar inget, och du börjar prenumerera genom att fylla i ditt namn och din e-postadress här: