Den senaste veckan har min fru Evelina och jag varit i Paris. Det var magiskt fantastiskt! När vi var i Paris åt vi en kväll middag på Le Chateaubriand.
Det är en fransk neo-bistro som ligger i den ruffiga stadsdelen Belleville, mellan 11:e och 20:e arrondissementet. Här öppnade chefskocken Iñaki Aizpitarte sin första egna restaurang 2006. Häromåret utsåg San Pellegrino stället till världens nionde bästa restaurang på sin 50-i-topplista. För att få ett bord behöver du boka två veckor i förväg (då öppnar bordsbokningen). Och när du väl kommer dit är allting en överraskning: varje kväll presenteras en ny meny med tio rätter, du har inget val och du får – om du så önskar – inte veta vad nästa rätt kommer att bli. Vi gick på överraskning – och tog det tillhörande dryckespaketet. Det skulle komma att bli sju glas till de tio rätterna.
Restaurangen som sådan är verkligen anspråkslös. Den ser ut som en avskalad fransk bistro: kala, vita kakelväggar, stengolv och dukfria mörka träbord. Inget fancy whatsoever. Men så kommer maten …
Vi börjar med att – på löpande band – få in en, två, tre, fyra, fem så kallade amuse bouche, alltså små aptitretare. Det var – i tur och ordning: ostpuffar/småbröd, lätt friterade räkor med pepparpulver, en mini-ceviche med en liten bit makrill, en liten skål buljong med hallon och kryddblad, och en vit fisk med ris och bläckfisksbläck. Till dessa aptitretare fick vi att dricka (namn, årgång, druva och producent):
- Cidre brut, 2012 Cyril Zangs – en torr, lätt kopparfärgad, ekologisk äppelcider från Normandie i norra Frankrike
- Solo MM4 (Vitovska) Venezia Guilia Domaine Vodopivec – ett bärnstensfärgat smakrikt vin från regionen Friuli–Venezia Giulia i nordöstra Italien (druvan är den lokala vitovska, och producenten heter Vodopivec)
Sedan började vi gå åt huvudrätterna, som skulle bli tre till antalet. Den första: makrill från Saint-Jean-de-Luz i sydvästra Frankrike, serverat med tunna gurkskivor, smulad fetaost, olivröra och dill. Till detta:
- Bonnes Blanches, 2011 (Chenin) Anjou A&R Mosse – ett vitt naturvin gjort på chenin-druvor från Loiredalen i nordvästra Frankrike
Den andra huvudrätten: lyrtorsk (lieu jaune på franska) med spenat, skummigt mousse, jordnötter, lök, chili och rädisor. Till detta:
- King of Grapes, 2012 (Grenache) South Africa Craig Hawkins – ett vitt naturvin gjort på grenache-druvor från Swartland utanför Kapstaden i Sydafrika (producenten heter Lammershoek, vinmakaren heter Craig Hawkins
Och den tredje huvudrätten: kalvbräss (ris de veau på franska) med vit sparris och smält kapris-smör. Till detta – champagne! Närmare bestämt:
- Sapience, 2006 (Chardonnay, Pinot noir, meunier), Champagne 1er Cru Benoît Marguet – supergod, organiskt odlad champagne från den småskaliga vinmakaren Benoît Marguet i byn Ambonnay.
Nu börjar vi bli rätt så mätta, så det är liksom tur att vi störtar mot desserterna. Först ut: tunt skurna rödbetsflan smaksatta med ängssyra över mandarinsorbet och karamelliserade nötter. Till detta – en riktigt speciell dryck:
- Hydromel, L’arbre aux abeilles – en mjöd på ”träd på bin”. Hydromel betyder vatten-honung, och är en fermenterat vin på just dessa två: vatten och honung. Det sägs vara anfadern till alla alkoholhaltiga drycker. Gott? Nja, inte särskilt. Spännande att smaka? Absolut.
Next up: en variant på den sydspanska desserten tocino de cielo (liknar creme caramel). Namnet betyder förresten Himlens lilla gris. Hursomhelst: det hela är en rå äggula som vilar på en marängbiskvi på kolakräm, och med kaksmulor i botten. När äggulan spricker och rinner över biskvin blir det oh-la-la-gott. Vad vi drack till detta? Detta:
- Soleil Couchant, barrique N°2, 2005 (Grenache blanc & gris, macabeu) Roussillon Christophe Guittet – ett dessertvin, närmast likör, gjort på de vita druvorna grenache och macabeu. Vinet är lagrat på ekfat i sju år ”i ett garage”, ja så står det på etiketten. Soleil Couchant betyder förresten solnedgång på franska. Och producenten Christophe Guittet / Ombre et Soleil finns i sydligaste Frankrike, nästan på gränsen till Spanien.
Är vi i mål? Nästan. Den sista rätten som dukas fram: kiwi-klyftor med ett kryddigt strössel över. En skön avslutning.
Efteråt är vi så mätta och så nöjda och så lulliga. Det har tagit oss tre-fyra timmar det här – en helaftonsföreställning. Vi tackar för maten och drycken, och återkommer gärna nästa gång vi har lyckan att åter få vara i Paris.
***
There’s more … några steg längre bort på gatan har restaurangen en vinbar. Den heter Le Dauphine. De har öppnat både på lunch och på kvällen, och där behöver du inte boka bord. Och nu i höstas (2013) öppnade de en egen vinbutik, mittemellan vinbaren och restaurangen. Den heter Le Cave. Mycket trevligt ställe. Skål!