Jag (Mattias) som skriver den här bloggen befinner mig just nu i Piemonte på långsemester tillsammans med min fru Evelina och vår son Elis, som är nio månader. Vi har varit här i två veckor nu, hyr ett hus utanför Altavilla Monferrato, och kommer att vara här i ytterligare två veckor. Här kommer en hälsning.

Det är september och skördetid i Piemonte. Tydligen startade skörden tidigt i år, det har varit soligt och varmt i sommar, så druvorna är redo att plockas. Det där bestäms tydligen centralt, och är alltså ingenting som det är upp till varje vingård att bestämma. Nebbiolo är den druva här som skördas senast, i slutet av september eller början av oktober, men alla andra druvor verkar vara fritt fram att skörda nu. De mest kända druvorna här i Piemonte är förresten (förutom nebbiolo) barbera, dolcetto, muscato och brachetto. Här och var längs vägarna ser vi människor och maskiner som är inbegripa i skörden, och inte sällan hamnar vi bakom en jättelångsam lastbil med druvor i plastlådor på flaken (ibland är den där skördemaskinen jättebred, och tar upp en och halv fil på vägen, så att vi med risk för våra liv till sist får göra en omkörning). Det är knappast någon febril aktivitet, men överallt vi kommer pratar folk att det är ”så mycket nu med skörden”. När det regnar skördar man inte, men sedan vi kom hit för två veckor sedan har det bara regnat en enda dag. För det mesta är det varmt, mellan 20 och 25 grader. Att vara här är som att förlänga sommaren.

Det första som slår mig när vi kommer åkande in i Piemonte är hur platt det är. Jag trodde det skulle vara böljande och kulligt. Men det kommer. Först är det rätt platt, åtminstone i nordöstra delen, dit vi först anländer. Men sedan börjar landskapet resa sig. På varje topp är det som att någon dragit upp en klase tegelhus och satt ett kyrktorn i mitten. Det är en pampig siluett som möter oss när vi närmar oss Vignale Monferrato (att de flesta av de där vackra byarna är halvöde, det är en annan femma). Här får man leta för att hitta vinodlingarna, istället dominerar majs- och solrosfälten, som båda har hunnit blomma över vid det här laget. Men på många ställen är utsikten så vacker, så vacker. Landskapet är liksom uppbyggt efter någon slags lager-på-lager-princip. I förgrunden: en by, i bakgrunden: nästa kulle, följt av nästa, och nästa. Plötsligt en dag slår det till och blir än klarare väder än det varit tidigare, och då når sikten ända bort till Alperna. Plötsligt får landskapet ännu ett lager.

Det känns märkligt att vara här. Märkligt och mäktigt. Plötsligt är vi verkligen här, i det landskap som är hem för så många mytomspunna orter: Barolo, Barbaresco, Asti, Alba. Här finns alla de där druvorna och vingårdarna som jag bara har läst om eller druckit. Här.

Vi bor i stort hus i en nästan ogooglebar liten by utanför Altavilla Monferrato. Det här är norra Monferrato. Här är vinodlingarna begränsade. Det är i södra Monferrato och i området kring Alba (Langhe) som de smäller till och blir ordentligt tätt mellan vinfälten. Norra och södra Monferrato skiljs åt av autostradan mellan Alessandria och Asti (som fortsätter bort till Turin, dit är det en timme). Söder om autostradan åker vi till vackra städer som Acqui Terme, Canelli och Bra. Och vi åker till Barolo, denna så välkända by och kommun omgiven av så många vingårdarna, vinsorter och vinorter. Det är strålande när vi närmar oss Barolo. På båda sidorna av dalen reser sig märkliga kullar med vinodlingar. Ett vackrare landskap än det här tror jag bestämt man får leta förgäves efter. Jag blir knäsvag, nästan tårögd. Så vackert är det här. Det här måste vara hjärtat i Piemonte.

Här i Italien kan du handla vin på tre ställen: i matbutiken, på enoteca-butikerna och direkt på vingårdarna. I vissa byar/städer finns det dessutom ett enoteca regionale, som samlar viner från ett urval producenter i närområdet. I matbutiken finns ett rätt så hyggligt, om än ojämnt, utbud; några välkända producenter syns på hyllan, men flaskor på barbera och dolcetto från mer okända producenter för runt 50-60 kronor dominerar. Det krävs kunskap och lite tur för att hitta något prisvärt fynd. I enoteca-butikerna är urvalet ett helt annat; här finns få flaskor för under 150 kronor, och ett mindre antal producenter finns att välja bland. Det är mest viner från Piemonte såklart, men det går också att hitta en del från Toscana. Av alla vinbutiker som vi hittills har besökt är den på Eataly i Turin den mest imponerande; en hel trappa-ner-avdelning med viner av alla de sorter och från ett stort antal producenter och områden. Nästan överväldigande. Dit åker vi tillbaka!

Okej, det var allt för nu. Snart skriver jag på nytt. Då kommer det handla om en okänd druva nära oss, mer om Barolo, och om våra vingårdsbesök hos Braida och G D Vajra. Ciao ciao!